Det är i mötet med andra människor vi blir till

Och om det första mötet inte blir möjligt på grund av en psykiskt labil mamma kan det lägga grunden för ett livslångt utanförskap. Att bli sviken av vuxenvärlden sätter djupa spår. Som barn tror man att de vuxna har rätt, och eftersom min omgivning hanterade mig som värdelös gjorde jag detta till min sanning.

Tonårstiden blev, som en naturlig fortsättning på barndomen, destruktiv. Åren då jag skulle ha funderat på yrkesval fylldes istället av drogmissbruk, osunda relationer och kriminalitet. Arton år gammal hamnade jag för första gången på kvinnofängelset Hinseberg.

Om man inte får en chans att vara bra kan man istället bli bäst på att vara värst.

Min livshistoria upprör och berör, men den inger också hopp. För trots att min dotter hann fylla elva år innan vändpunkten kom, så har mycket fantastiskt hänt sedan dess. Jag är ett levande bevis på att det aldrig är för sent att förändra. Och att den förändringen sker i mötet med andra människor.

När vändpunkten kom gjorde jag upp med teman och trauman som gått i arv i många generationer. Min släktforskning har tydliggjort att mina livsvillkor och erfarenheter inte är fristående teman. De är delar av ett socialt och genetiskt arv.

Det här jag vill berätta om. Och det gör jag i mina föreläsningar och romaner.